michiganlife.blogg.se

Det är så skönt att inte vara ensam om att åka bort ett år. Jag har Carro, Edward, Anna och min syster som åker till Usa och andra bekanta. Emma, Ebba och Malin som åker till Kenya och Sofia och Isabella som åker till Paris. Och sen dem som också åker med Afs som jag träffade i början av sommaren! Det kommer alltid finnas någon att prata med och som kommer förstå och ge råd och någon som också ska komma hem igen och få tillbaka sitt svenska liv. Allt är enklare om man slipper vara ensam!

Det är sjukt hur mycket man kan älska en sån här liten varelse. Även om jag alltid kramar och pussar på honom försöker jag göra det lite extra nu. Vet inte vad jag ska göra utan min nisse. Tur att min värdfamilj har två hundar iallafall! Men ingen kan vara lika bra som den här filuren.  

Hänger på landet med mamma, mormor, Estelle och världens bästa hund. Imorgon åker vi till vänner i Mölle och några dagar senare kommer några vänner hit. Ska verkligen försöka njuta och ta vara på de här sista dagarna med min fina familj, 13 dagar kvar!

För några dagar sedan hämtade jag ut våra pass på posten och i där sitter nu våra visum! Shit det här är på riktigt!

Pratade med Nicole idag och fick veta att jag kommer vara senior! Det innebär att jag kommer få ta graduation med en sån där ascool hatt och kappa, det ser jag fram emot!!

Asså hörrni, 18 dagar kvar. Helt sjukt. Har varit med Philip en massa och Ella och Kasper också de senaste dagarna efter jobbet. Tänk att det här är bland de sista dagarna vi träffas på ett år. Man fattar det inte. Fick ett sms av Ella igår där hon sa att det börjar gå upp för henne nu att jag ska vara borta i ett helt år. Fick lite tårar i ögonen då. Nu har nästan alla som varit iväg 2012/2013 kommit hem och när de beskriver känslan när man kramar om sin familj och vänner igen efter ett år då verkar det så värt det. Fatta känslan. Och ett år är ingenting av alla år som vi har kvar i livet! Så säger alltid Nathalie och det är så himla sant.

Hängt med fina Isabella hela kvällen. Lagat mat, ätit och pratat med hennes föräldrar på balkongen, världens mysigaste familj! Vi pratade om det kommande året, hon ska också iväg men till Svenska skolan i Paris. En promenad och en film senare sa vi hejdå och nu är jag påväg hem. Det var den första jag behövde säga hejdå till. Usch hatar det. Har inte fattat det ännu. ETT JÄVLA ÅR. Kommer sakna dig så mycket vännen min. Men vi hörs och ses snart och låt oss göra det här tillsammans!

8 juli idag. 7 augusti åker jag. Tiden går så fort just nu att jag inte riktigt kan eller vill hänga med. Jag försöker att inte tänka på det så ofta men det är svårt. Varje morgon vaknar jag och tänker att det är en mindre dag kvar hemma. Haha oj vad deprimerande det låter. Självklart vill jag innerst inne åka och jag Kommer åka. Har ju velat det här så länge. Och det hör väl till hela grejen att ha panik, hoppas jag.

Pratade med Carro för någon dag sedan och hon har fått värdfamilj! Hon ska bo i North Carolina, vilket tar 13 timmar med bil från mig. Inte så långt med tanke på hur stort Usa är haha! Och dessutom så ska mina värdföräldrar gifta sig nästa år i maj och då ska vi åka till North Carolina, hur stor är sannolikheten liksom? Är så glad!

Idag är det 33 dagar kvar tills det är dags. Bara en månad. Det är helt stört. Om jag är redo än? Nja, inte riktigt. Är just nu i Kroatien med familjen och herregud vad jag kommer sakna dem. När jag kommer hem ska jag jobba i drygt två veckor och sen ha lite semester med mamma. Men sen är det den sjunde augusti och jag sitter på planet påväg. Det är så himla mycket jag vill hinna göra innan och så många jag vill träffa, hur ska tiden räcka till?